Jag måste säga att jag nu efter att ha påbörjat mitt tredje år på så kallade "högre utbildning" börjar känna mig ganska cool. Jag får inte längre panik när föreläsaren drar fram den konstigaste, mest abstrakta ekvationen i världshistorien (Schrödingers ekvation för partiklar i tredimensionella lådor), börjar prata om variabelseparation och skriver saker så som X(x)*Y(y). Jag har nämligen lärt mig något viktigt. Jag har lärt mig att känslan av att inte fatta ett skit är naturligt, det är i princip ett måste, i dessa "högre utbildningar". Det är så man får motivationen att plugga, för att bli godkänd på tentan.
Jag tror detta är en teknik som föreläsare använder, något utstuderat psykologiskt tjafs. De bryter ner oss genom att slänga fram riktigt svåra saker (som vi inte alls fattar) i början av kursen och säga:
detta är ju ganska enkelt, det kan ni va? Vi fattar inte alls och föreläsaren är mycket väl medveten om det. Vi ligger då nere på botten och krälar, fulla av panik och ångest. Föreläsaren går sedan igenom allting väldigt pedagogiskt och bra, vi får känslan av att denne räddar oss från en säker död/kravbrev från CSN (ungefär samma sak) och är totalt underkastade. Vi gör allt denna Jesus ber oss om. Sedan slänger föreläsaren fram en någorlunda lätt tenta (vi nosar ju bara på ämnet, vi går inte in i detalj. Detta är dock inget vi är medvetna om) och vi nailar den. Vi tror att vi är bäst i världen. Föreläsaren har brytit ned oss och byggt upp oss igen, med priset att vi gör exakt vad hen ber om. Ganska effektivt.
Och som tur är har vi på Salixvägen lilla Rutan som stöd under denna fruktansvärda resa, för när hon börjar bita i pennan och dricka av ens te vet man att det är dags att sluta.
Over and out/ Sara, snart masterstudent i teoretisk fysik eller dylika abstrakta ämne
