Jag fick en uppenbarelse tidigare idag. Jag har nu, för första gången, påbörjat min sista vecka i Uppis innan sommaren. Detta brukade i Sandviken alltid vara (för att citera Linnea) magiskt men tragiskt. Solen var framme, poolen var framme, skolböckerna var undanlagda trots att tre prov återstod. Sen baksidan, att treorna snart skulle lämna det finaste, fräschaste stället i världen (norrsätra). Senaste gången var det min tur att flyga ut ur boet. Just då intensifierades det hela groteskt mycket mer, det magiska var MAGISKT och det tragiska var TRAGISKT. Ett av de starkaste minnerna jag har från student-dagen är när Bandy-Sofies mamma kommer och hämtar upp henne klockan tre på morgonen. Då sätter jag, Lovisa och Rebecka oss i gräset utanför McDonalds och börjar storlipa. Det var onekligen tragiskt, men tiden vi hade tillsammans var onekligen magisk!
Här i Uppsala är det inte lika speciellt, eftersom jag inte brukar våldgästa mina grannar lika ofta som i Sandviken. Jag kommer dock ändå sakna stället och hoppas att det står kvar när jag kommer tillbaka i augusti.
En dag likt alla andra i Sandviken, legendarisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar