Ett uns allvar

Det är inte ofta jag inte gapflabbar när jag skriver mina ytterst roliga blogginlägg, men nu ska jag göra något ovanligt och skriva lite om mina innersta känslor. Igår hände nämligen något stort i mitt lilla liv. Jag har alltid älskat bandet The Killers, sen jag var typ 12 år gammal. Har växt upp tillsammans med deras musik i öronen. Igår fick jag se dom live i Globen, där de spelade så gott som alla mina favoritlåtar. Det är svårt att förklara känslan, men det var så stort. De är inte bara fantastiskt bra, de har en sån glädje när de spelar. Brandon skuttade runt och log och skrattade. Helt enkelt underbart. När jag satt på bussen hem visste jag inte om jag skulle skratta av lycka eller gråta för att det var över. Två timmar som kändes som tre sekunder. Ack. Detta är nog lycka!